Archive for the ‘Matprat’ category

Söta citroner och magiska bär

25 maj 2010

För några dagar sedan provade vi äntligen Mirakulin. Det var fnissigare än man nånsin kunde tro. Inte för att de kemiska substanserna förändrades i hjärnan, nej, det är inte så det fungerar,  utan för att smaksensorena på tungan förändrades så kraftigt.

Mirakulin kommer från det afrikanska bäret med det fantastiska namnet Miracle Fruit. När mirakulintabletten får smälta i munnen luras receptorerna för sött på tungan och aktiveras istället  av syra. Resultatet blir att citroner blir söta och rabarber smakar smågodis. Effekten håller i en halvtimme, ungefär, för att ha försvunnit helt efter ett par timar.

Eftersom man ser vad man äter och hjärnan ”vet” att citron inte är helt igenom angenämt blir överraskningen när man äter en klyfta stor.
Grapefrukten innebar ingen större förändring, beskan var så mycket högre än syran i vårt exemplar att den mest smakade just beskt.
Cococola smakade brödsirap, och grillvinet förvandlades till svarvinbärssaft.

Tråkigt nog provade vi inte chili eller tabasco, det får bli nästa gång.

Om det blir någon nästa gång, förstås. Vi köpte våra på nätet tidigt i november förra året. De dök inte upp innan jul, så som tänkta julklappar fick de avskrivas. Plötsligt i januari ligger det ett kuvert i brevlådan. Inte den mest trovärdiga e-handelssidan, milt uttryckt. Efteråt är vi glada att vi beställde mot faktura och inte betalade med kort.

Annonser

Geir Skeiers avtryck i bloggvärlden

19 maj 2010

Lunchen på Sturehof häromdagen har förstås lämnat avtryck i den digitala världen.

På morgonen hade Geis Skeie hunnit besöka morgonsofforna, både SVT (7:50) och TV4 (19:25).

På fyran lagade han två av rätterna, vars recept hamnade på recept.nu:

Akvavitgravad, sotad lax med sparris och jordärtkocksomelett

Vitchokladdessert med rabarber, jordgubb och basilika

I den ingår också glass och sorbet. Observera tricket att koka med det avskalade av rabarbern i sockerlagen för att får den fina röda färgen. Självklart, bara man kommer på det.

Pappersmedia var där:

Allt om mat gjorde en liten intervju.
Monika Ahlberg som bloggar på Allt om Mats sida var också där.

Ica-kurirens skribent Måns firade 17:e Maj.

Några bloggare:

Omstartade matbloggen Matblogg fick en inbjudan.

Gourmet- och Taffel.se-skribenten Alf Tumble fick intressanta tankar om mat- och spritkombinationer.

Mitt trevliga bordssällskap Anne har skrivit om sina intryck, liksom världens vänligaste Receptomaten som livebloggade. (1, 2, 3, 4, 5).

Den nya trevliga bekanskapen @palace pikar rejält på Twitter genom att antyda att vi undanhåller samtalsämnena för läsarna. Jaha, vad svarar man på det? Jag är inte helt säker på nivån för ironi och sarkasm här, men väljer att tolka det med glimt i ögat. 😉

Som jag ser det stack två teman  ut:

  • Är matbloggare (och andra matintressede) stämningsförstörare som analyserar maten i färg, form, smak, historia och tillagningssätt, istället för att bara vara i stunden och njuta av det sociala mötet  och den goda stämningen? Eller är det ett sätt att fördjupa upplevelsen? Kanske till och med ett sätt att visa respekt för kockens kunskaper?
  • Vinlistor, speciellt långa sådana,  skrämmer resturangbesökare. Istället för att signalera exklusivitet blir budskapet exkluderande – inte samma sak. Gästen tar det den känner igen eller känner sig nästan lurade om den rekommenderade 1200 kr-flaskan inte smakar som flytande guld.

Lunch med en världsmästare

17 maj 2010

I dag har jag ätit mat lagad av en världsmästare. Norske kocken Geir Skeie vann Bocuse dÓr 2009. Just nu, 17-19 Maj,  gästspelar han på Sturehof i Stockholm.

Spritproducenten Arcus vill göra reklam för sin Linie Aquavit och bjöd in pressen till lunch under gästspelet. Jag fick följa med Anne som hennes gäst. Stort tack till dig!

Först fick vi prova det destillat som ännu inte blivit linie aquavit, en klar nubbe med klassiska kryddor. Efter en lång båttur i gamla sherryfat, genom skakiga och tempererade zoner, blir det en bärnstensgul, rundad,  nästan söt snaps. Kul att se förändringen.

Sedan blev det lunch. Självklart var det  gott. Det här tror jag vi åt:

Det var lax gravad i akvavitkryddorna kummin, anis, dill och pomerans, med grön sparris och sparriskräm, en jordärtskocksomelett och en kaviar som var en blandning av laxrom, löjrom och rökt sillrom.

Efter det kom en tallrik med kuminkryddad hälleflundra på en bädd av surkål, med fläskläggsbitar, morot och vit sparris.

Sedan följde ankbröst på spenatbädd med en apelsinkryddad sötpotatispuré, persiljerot och lök.

Sist en vit chokladpudding med jordgubbsglass, rabarberjordgubbssås och basilika.

Sådana luncher skulle jag gärna vänja mig vid.

Stekt strömming med dillmos

16 maj 2010

Med tanke på hur gott det är äter vi stekt strömming alldeles för sällan. Lite beror det på att rensningen tar för lång tid. På sistone har det allt oftare funnits färdigrensad i diskarna, nu finns det inget att skylla på längre.

Om ytterligare ett par veckor går nog strömmingen till här utanför. Det är en härlig syn, alla går man ur hus och sätter sig på vilket flytetyg som helst med strömmingsrev i näven. Det nappar verkligen, på bara ett par minuter kan man ha en halv hink full. Det är som när man plockar svamp – det är lätt att fylla korgen men det tråkiga rensningsjobbet tar vid hemma.

Ett tips: de är faktiskt lättare att rensa om de legat ett dygn. Ännu lättare är det om maken gör det.

När de väl är rensade är stekt strömming busenkelt.

Salta filéerna och låt de ligga och rimma i 20 minuter. Lägg  sedan hälften av med skinnsidan nedåt på en skärbräda, fyll med till exempeel smör, kaviar och persilja och lägg på resten av filéerna.

Vänd i rågmjöl kryddat med salt och peppar. Stek ett par minuter på varje sida i smör. Klart!

Servera med potatismos, skirat smör och lämplig grönsak.

Senast vi lagade detta passade vi på att prova den nya dilloljan från Zeta. Vi hade förhoppningar om den, för är det något jag saknar på sommaren ombord på båten är det smaken av färsk dill till potatis eller nyfångad abborre. Potatismoset fick en matsked dillolja precis innan servering. Gott, men inte sensationellt.

Ja, båtlivet kanske den lilla flaskan är bäst till. Den är lagom stor för det, innehåller bara 1 dl. Men i hemmaköket föredrar jag ett färskt grönt knippe alla gånger. Det var en liten unken biton över oljan i min näsa. Barnen, å andra sidan, jublade och sa att det luktade kräftor. Vi ska prova lite till.

Sista dagen för potatis

15 maj 2010

Taffel.se

Idag är sista dagen för att skicka in bidrag till Taffels och Svensk potatispotatistävling.

Eftersom jag vet hur det är att försöka rådda ihop människor vid aktiviteter, och de vedomödor som kan vara förknippade med det, brukar jag vara med och leka. För arrangörerna är det roligt med många deltagare. Fast tävlingar för mig i sig mest är förknippade med obehag ….

Några bidrag blev inskickade till slut. De kommer här så småningom.

Mellanakt i tapastävlingen – reflektioner

13 maj 2010

MenyBild från Flickr

Tapastävlingen är i full gång. Fram till den 21:a Maj kan man rösta, men bara en gång per bidrag.

Om jag räknat rätt är det 32 bidrag, det ena godare än det andra. Jag skulle med oerhörd förtjusning bli bjuden på samtliga! Det är en härlig blandning mellan klassiker och nyskapande, varmt och kallt, kött, vego eller skaldjur, lättlagat eller mer krävande. Somliga är helt fantastiska fotografer. Kul!

Men lite ledsen i ögat kan man bli över tjuvröstandet. De flesta bidrag har höga procenttal på både ”Ett mästerverk” och ”Inte min smak”. Det tyder på mer kompisröstning än riktig smak-röstning. Några har antagligen med flit röstat sin vän högt och sedan klickat lägsta möjliga på alla andra.

Trist, när alla bidrag faktiskt ser bra ut på sitt vis. Det är klart att somliga rätter  är godare eller mer passande eller på annat sätt bättre än andra för den subjektiva röstaren, men de här extrema utslagen i siffrorna blir svåra att tro på.

Jaja, jag ska inte klaga när man i alla fall får läsa så mycket nytt och spännande.

De här bidragen har jag fastnat aningens mer för än de övriga:

Det blev 11 stycken, förutom min egna som jag förstås gillar väldigt mycket. Sex går till final. De sex platserna baseras dels på omröstningen, dels på juryn, till lika delar. Inte helt enkelt!

En försmak av bröllopsyran, f’låt, -chokladen

08 maj 2010

Inte ens här undgår man det stundande prinsessbröllopet.
Cloetta har tagit fram speciella produkter inför evenemanget, med det officiella utseendet, vi fick några prover hemskickade.

Den klassiska Tarragonan har fått ett ansiktslyft på utsidan. I mina ögon är det passande, Tarragonan är min barndoms godaste choklad med de hela hasselnötterna i, den är traditionstyngd, samtidigt som den smakmässigt har hållit när trenderna svängt. Den är fortfarande god. Den nya förpackningen var snygg, bröllopsmönstret kom till sin rätt.

Smakbitarna med bär passade inte oss. Godast var den ljusa chokladen med lingon i. Idén är bra men konceptet kändes inte färdigt. Den mörka chokladen med blåbär funkade inte alls i våra munnar, bara en av fyra gillade den.

Däremot tyckte vi mycket om pralinasken. Det är nog den bästa chokladask vi ätit av de som finns i en vanlig livsmedelsaffärs sortiment. I den lilla asken är det 12 praliner med smak av blåbär, lingon eller rostad hasselnöt. Alla tre kändes moderna och välmakande. Det är värt att  lägga på ett par tior och köpa den istället för blåbär-lingon-varianten.
Tydligen görs bitarna i pralinasken av det Tysklands äldsta chokladfabrik Halloren, medans chokladen i lingon- och  blåbärsbitarna görs i Cloettas egna fabriker i Sverige.
De andra askarna i serien  tillverkas i Finland repektive Österrike, så innehållet skiljer sig åt.

Mellan 50 öre och 1,50 kr av inköpspriset går till Kronprinsessparets bröllopsstiftelse. Det är bra så, men det är  ändå bara i storleksordningen 2-3%. Ska man ha välgörenhet som försäljningargument tycker jag den delen borde höjas.