Posted tagged ‘produkttest’

Stekt strömming med dillmos

16 maj 2010

Med tanke på hur gott det är äter vi stekt strömming alldeles för sällan. Lite beror det på att rensningen tar för lång tid. På sistone har det allt oftare funnits färdigrensad i diskarna, nu finns det inget att skylla på längre.

Om ytterligare ett par veckor går nog strömmingen till här utanför. Det är en härlig syn, alla går man ur hus och sätter sig på vilket flytetyg som helst med strömmingsrev i näven. Det nappar verkligen, på bara ett par minuter kan man ha en halv hink full. Det är som när man plockar svamp – det är lätt att fylla korgen men det tråkiga rensningsjobbet tar vid hemma.

Ett tips: de är faktiskt lättare att rensa om de legat ett dygn. Ännu lättare är det om maken gör det.

När de väl är rensade är stekt strömming busenkelt.

Salta filéerna och låt de ligga och rimma i 20 minuter. Lägg  sedan hälften av med skinnsidan nedåt på en skärbräda, fyll med till exempeel smör, kaviar och persilja och lägg på resten av filéerna.

Vänd i rågmjöl kryddat med salt och peppar. Stek ett par minuter på varje sida i smör. Klart!

Servera med potatismos, skirat smör och lämplig grönsak.

Senast vi lagade detta passade vi på att prova den nya dilloljan från Zeta. Vi hade förhoppningar om den, för är det något jag saknar på sommaren ombord på båten är det smaken av färsk dill till potatis eller nyfångad abborre. Potatismoset fick en matsked dillolja precis innan servering. Gott, men inte sensationellt.

Ja, båtlivet kanske den lilla flaskan är bäst till. Den är lagom stor för det, innehåller bara 1 dl. Men i hemmaköket föredrar jag ett färskt grönt knippe alla gånger. Det var en liten unken biton över oljan i min näsa. Barnen, å andra sidan, jublade och sa att det luktade kräftor. Vi ska prova lite till.

En försmak av bröllopsyran, f’låt, -chokladen

08 maj 2010

Inte ens här undgår man det stundande prinsessbröllopet.
Cloetta har tagit fram speciella produkter inför evenemanget, med det officiella utseendet, vi fick några prover hemskickade.

Den klassiska Tarragonan har fått ett ansiktslyft på utsidan. I mina ögon är det passande, Tarragonan är min barndoms godaste choklad med de hela hasselnötterna i, den är traditionstyngd, samtidigt som den smakmässigt har hållit när trenderna svängt. Den är fortfarande god. Den nya förpackningen var snygg, bröllopsmönstret kom till sin rätt.

Smakbitarna med bär passade inte oss. Godast var den ljusa chokladen med lingon i. Idén är bra men konceptet kändes inte färdigt. Den mörka chokladen med blåbär funkade inte alls i våra munnar, bara en av fyra gillade den.

Däremot tyckte vi mycket om pralinasken. Det är nog den bästa chokladask vi ätit av de som finns i en vanlig livsmedelsaffärs sortiment. I den lilla asken är det 12 praliner med smak av blåbär, lingon eller rostad hasselnöt. Alla tre kändes moderna och välmakande. Det är värt att  lägga på ett par tior och köpa den istället för blåbär-lingon-varianten.
Tydligen görs bitarna i pralinasken av det Tysklands äldsta chokladfabrik Halloren, medans chokladen i lingon- och  blåbärsbitarna görs i Cloettas egna fabriker i Sverige.
De andra askarna i serien  tillverkas i Finland repektive Österrike, så innehållet skiljer sig åt.

Mellan 50 öre och 1,50 kr av inköpspriset går till Kronprinsessparets bröllopsstiftelse. Det är bra så, men det är  ändå bara i storleksordningen 2-3%. Ska man ha välgörenhet som försäljningargument tycker jag den delen borde höjas.

Produkttest: Johnny’s tubsåser överraskade

08 maj 2010

För en tid sedan fick vi hamburgerdressingar i brevlådan för att prova. Det var av en sort mina ögon knappt registrerar i hyllorna, utseendet signalerar absolut inte till mig. Förpackningarna är så fula att jag misstänker något slags ironiskt skämt som jag inte förstår.

Men är producenterna så vänliga att skicka kan vi i alla fall prova.  En fredagkväll grillar maken sina specialhamburgare och de tre såserna plockas fram: Johnnys ketchup, Johnnys hamburgerbernaise med gurka och Johnnys söt-starka hamburgerdressing. Det är bara att erkänna, vi var skeptiska.

Vet ni, det var inte alls så dumt. En ny produkt till sommarens båtskafferi vaskades fram: Bearnässåsen. Mjuk och fin smak, dragon som ändå inte dominerade, aningens sötma, bra färg, perfekt konsistens som varken var puddinghård eller rinnig. Lång hållbarhet i oöppnad förpackning. Någon i familjen tyckte till och med att den var den godaste bearnässåstypen han ätit. Riktigt så långt vill inte jag gå, men, jo, den är bra! Men snälla producent: byt utseende på förpackningen!

Hamburgerdressingen var samtliga testare rätt neutrala till. God, bra, OK – men inget som utmärkte den speciellt mycket mot andra dressingar av amerkansk ketchupbaserad typ. Lite starkare, lite sötare. Mer populär i de ungas gommar än i de vuxnas.
Så provade vi den följande helg till den snabba arbetslunchen tillsamman med rökt regnbågslax. Där kom den till sin rätt! Stinget i den var ett fin komplement till den rökta fisken. Det skulle inte en annan dressing av samma typ klara.

Vi provade också deras ketchup. Efter att ha smakat och sedan läst innehållsförteckningen, tja, låt oss säga att vi förbiggår den med tystnad.

Sicilianska smaker

13 april 2010

Om man läser många bloggar om mat har säkert Butik Citronodlingen dykt upp någonstans. Den ligger fysiskt på Sicilien, på en citronodling vid Etnas fot. Därifrån driver svenska Helena och hennes sicilianske make en deilkatessbutik på nätet med det som för dem är lokala produkter men för oss nordbor lite mer exotiska. Förresten, inte bara delikatesser, det finns hudvårdsprodukter och inredninsdetaljer också, allt från Sicilien.

Flera av produkterna håller hög klass. Körsbärsmarmeladen är hur god som helst. Andra bloggare har lovordat citronkrämen.
Torronen, vit, nötspäckad nougat så som man får den i medelhavsländerna, är ljuvlig, både den med pistasch och den med mandel.
Kryddorna är fräscha och väldoftande.

Jag köpte en sardellkräm som fått förhöja smaken många gånger, framförallt när det varit bråttom. Till exempel en snabb pasta med lite olja och sardellkräm, kanske lite gröna bönor: tada, lunch på ett par minuter. Eller en variant av anchoide, sardellmajonnäs, antingen till lättkokta grönsaker eller till pyttipanna. Mycket bra sak att ha i skafferiet!

Helena själv är otroligt vänlig och serviceinriktad, hon ordnar det mesta inom rimligheternas gräns.

Med glädje öppnade jag därför för ett par veckor sedan en sändning därifrån. I paketet låg bland annat en liten burk basilikapesto. Den var ljusare i färgen än vad jag är van vid. Smaken är rund men utan särpräglad basilikasmak. Den smakar faktiskt mest olivolja. Att den inte smakar pinjenötter är inte så konstigt då den är mixad med solroskärnor och mandel.

God, jodå, men inte prisvärd. Köp hellre deras olivolja, kanske lite pinjenötter också och sedan färsk basilika här hemma att mixa ihop.

Innan jul köpte jag flera torrones. Egentligen hade jag tänkt bjuda på dem på helgens gottebord. Men tänka sig: de var slut då! Krämiga och knapriga på en gång, med tydlig smak av antingen pistasch eller mandel.

Nu kom i sändningen en ny produkt. Samma torrone delad i munsbitar och sedan doppad i choklad. Det låter som en vinnare.

Pistachtorronen med citrusöverdrag var fantastisk. Mandeltorronen med mörk choklad likaså. Om de kommer att säljas separat hamnar de på min inköpslista. De övriga var i min mun ingen förbättring för de ursprungliga fina torronerna.

Det är i mitt tycke en bättre godsaksinvestering att köpa de helt naturella. Men då får man förstås inte den fina asken de låg i.

Något jag inte provat än med är ruskigt nyfiken på är de färdiga kryddblandningarna som fräses i olja och hälls på pasta. Till sommaren på båten eller landet tror jag de blir utmärkta smakförstärkare i de spartanska köken. Vad sägs om Penne dell´Etna, med bland annat chili, vitlök, soltorkade tomater, Karljohansvamp och selleri? Eller Trenette alla Taorminese med soltorkad tomat, basilika, vitlök och oliver?

Seså, gå in och kika själva! Om ni anger rabattkoden pipopp04 får ni till och med onsdag 20 april 10 % på er beställning.

Prata gärna med grannar eller arbetskamrater och dela på en beställning för att få ned fraktkostnaden lite grann.

Fish n’ chips

11 april 2010

Några dagar före påsk skulle vi göra livet lite mer glansfyllt än vanligt för framförallt barnen. Det behövs de sista dagarna i mars, lite glans och glam.

Det fick bli fish n´chips på så genuint sätt vi kunde när vi inte varit i England på femton år och aldrig någonsin ätit mushy peas. Förväntningarna hos de yngre var höga – äta ur tidningspappersstrutar!

Pommes frites gjorde vi som Erik Videgård gör dem. Det blev goda, om än inte så krispiga som förhandsförväntningarna. Jag undrar  om man behöver dubbelfritera till ett litet sällskap. Är man många förstår jag att det är lättare för att alla ska få varma pommes frites samtidigt. Lite omständigt var det, inte snabbmat direkt. Vårt typiska 90-talshus med öppen planlösning stank frityros i dagar efteråt. Var det värt det? Jo, barnen uppskattade det enormt. Det går att vädra.

Dubbelfriterad pommes frites

  • 3 stora bakpotatisar
  • En massa olja att fritera i.
  • digitaltermometer för att hålla koll på temperaturen i frityroljan

Skär  bakpotatisen till långa stavar på 3/4 cm x 3/4 cm. Koka stavarna i ca 10 minuter i saltat vatten. De ska bli al dente. Klappa stavarna torra, låt dem kallna. Fritera en gång i 120°g olja i c:a 5 minuter utan att de tar färg, låt rinna av på galler på en plåt och svalna. Före servering friteras stavarna igen nu i 190-gradig olja tills de blir gyllene. Låt pommes friten rinna av, salta, servera.

Fisken var Findus nya Fish & Crisp. De var väldigt goda! Saftig vit fisk, Alaska pollock,  i redigt krispigt panering, precis som det ska vara. Dessutom är fisken MSC-certifierad. Den är köpvärd för latmaskdagar. De var bara att skjutsa in i ugnen medans pysslet med pommes frites var i full gång.

Till detta vill beskäftiga föräldrar ha lite grönsaker. Det fick bli lättkokta selleristavar som efter att de kallnat blandades med fransk senap, majonnäs, salt och några droppar citron.

Dessutom försökte vi oss på en radhusvariant av mushy peas. Inte med märgärtor som somliga förordar utan med vanliga frysta. Ärtorna kokades ett par minuter och mixades lite, absolut inte slätt, det ska vara bitar att tugga i, med några matskedar varm vispgrädde, salt och peppar. Snabbt, gott och färgrikt.
Därtill en klick hemvevad majonnäs och några inlagda  gurkor istället för pickles.

Det hela höll på att stupa på att vi föräldrar absolut inte klarade av att vika hållbara pappersstrutar. Köksgolvet var till slut belamrat av hopkramat, ivägslängt tidningspappaer. Inte förrens vi fick experthjälp av den pysseltekniskt skicklige 8-åringen och en rulle tejp blev det fyra fina fiskhållare.

Nya risblandningar – ett familjetest

12 mars 2010

Vi har provat de nya risblandningarna från Druvan.

Åsikterna? Tja, jo, oglammiga vardagstillbehör i klass med det vanligaste familjeriset, helt utan lyxfaktor. Kanske passar det de familjer som vill föra in nya saker i menyn men inte vågar ta steget fullt ut. Instegsmat till det nyttiga, liksom; om man vill vara våghalsig med säkerhetsbälte, knäskydd och cykelhjälm på.

Quionoarisblandningen var absolut det vackraste, väldigt tilltalande för ögat . Tyvärr tillförde quinoan absolut ingenting till smak eller konsistens. Jag hade gärna haft mer av den fina, goda, krispiga örten i blandningen. Inte heller riset hade någon egentlig egensmak. Jag blev lite besviken.

Bulgurrisblandningen höll vad den lovade – mer saftig än en ren bulgurblandning, mer smak än bara ris. Det visade sig vara utmärkt som kall sallad i wraps dagen därpå, den höll ihop fint utan att vare sig vara grötig eller smula. Lite svårt för det estetiska hade jag, vita avlånga risgryn med gula runda bulgurkorn. I mitt tycke måste man blanda i något mer såsom örtkryddor så att det blir tilltalande för ögat.

Kornrisblandningen var den jag hade mest förhoppningar eftersom jag gillar korn. Igen – utseendet! Det ser inte trevligt ut. Smaken är OK med mustigheten från kornet. Men här tar kornet över så man kan faktiskt köpa rent matkorn istället. Matkorn har den speciella, i min mun trevliga, egenskapen att vara lite mer tuggigt än ris. Barnen som inte gillar just matkorn speciellt gillade inte den här blandningen mer. Efter det lyckade resultatet med bulgurriset kallt sparade vi lite av det här också. Tyvärr grötade det sig för mycket och korngrynen blev tvåliga munnen. Jag vet inte om vi hade otur eller om det är kombinationen med ris som gjorde det. Det är inget jag känner igen från rent kokt korn dagen efter.

Skulle jag köpa de här produkterna? Kanske, hellre än Farbror Bens, men ännu hellre quinoa, bulgur eller korn för sig. Tyvärr vet jag inget om prissättningen, det påverkar vardagsvalen.

Den finstilta bakgrunden:

För att förstå vad vi jämför med ska jag berätta vad vi tycker rent generellt om matblandningar. Vi köper i vårt hemmaliv i princip aldrig sammansatta produkter som smaksatt crème fraiche, salladsdressingar, kryddbladningar, smaksatta färskostar eller vad det kan vara. Inte av princip utan för att det i långa loppet är enklare att låta bli. Specialblandningarna är enkla att fixa till själv och oftast äter man just den bara en gång, nästa gång vill man ha en annan smak. Ja, vi vill i alla fall det. Det är enklare att ha bassakerna hemma och då och då köpa det lilla extra att piffa upp med.

På båten händer det att vi har med såna färdiga saker. Men då ska det vara kort tillagningstid på gasolköket också. De här blandningarna behöver 20 minuter precis som vanligt ris.

Vi äter gärna couscous, bulgur, matvete och andra gryner. De olika familjemedlemmarna har olika preferenser. Minstingen tycker bäst om de små, små kornen i cous cous. Tonåringen föredrar bulgur eller ännu hellre pärlcouscous. Maken äter det mesta men är ruskigt trött på bulgur. Allra helst vill han ha matvete. Själv äter jag allt av detta, får jag välja matvete eller matkorn för strukturen och den mustiga smaken eller quinoa med nötigheten.

Ingen i familjen är speciellt förtjust i vardagsris av paraboiled typ. Någon enstaka gång blir det jasmin- eller basmatiris.