Posted tagged ‘restaurant’

Geir Skeiers avtryck i bloggvärlden

19 maj 2010

Lunchen på Sturehof häromdagen har förstås lämnat avtryck i den digitala världen.

På morgonen hade Geis Skeie hunnit besöka morgonsofforna, både SVT (7:50) och TV4 (19:25).

På fyran lagade han två av rätterna, vars recept hamnade på recept.nu:

Akvavitgravad, sotad lax med sparris och jordärtkocksomelett

Vitchokladdessert med rabarber, jordgubb och basilika

I den ingår också glass och sorbet. Observera tricket att koka med det avskalade av rabarbern i sockerlagen för att får den fina röda färgen. Självklart, bara man kommer på det.

Pappersmedia var där:

Allt om mat gjorde en liten intervju.
Monika Ahlberg som bloggar på Allt om Mats sida var också där.

Ica-kurirens skribent Måns firade 17:e Maj.

Några bloggare:

Omstartade matbloggen Matblogg fick en inbjudan.

Gourmet- och Taffel.se-skribenten Alf Tumble fick intressanta tankar om mat- och spritkombinationer.

Mitt trevliga bordssällskap Anne har skrivit om sina intryck, liksom världens vänligaste Receptomaten som livebloggade. (1, 2, 3, 4, 5).

Den nya trevliga bekanskapen @palace pikar rejält på Twitter genom att antyda att vi undanhåller samtalsämnena för läsarna. Jaha, vad svarar man på det? Jag är inte helt säker på nivån för ironi och sarkasm här, men väljer att tolka det med glimt i ögat. 😉

Som jag ser det stack två teman  ut:

  • Är matbloggare (och andra matintressede) stämningsförstörare som analyserar maten i färg, form, smak, historia och tillagningssätt, istället för att bara vara i stunden och njuta av det sociala mötet  och den goda stämningen? Eller är det ett sätt att fördjupa upplevelsen? Kanske till och med ett sätt att visa respekt för kockens kunskaper?
  • Vinlistor, speciellt långa sådana,  skrämmer resturangbesökare. Istället för att signalera exklusivitet blir budskapet exkluderande – inte samma sak. Gästen tar det den känner igen eller känner sig nästan lurade om den rekommenderade 1200 kr-flaskan inte smakar som flytande guld.
Annonser

Lunch med en världsmästare

17 maj 2010

I dag har jag ätit mat lagad av en världsmästare. Norske kocken Geir Skeie vann Bocuse dÓr 2009. Just nu, 17-19 Maj,  gästspelar han på Sturehof i Stockholm.

Spritproducenten Arcus vill göra reklam för sin Linie Aquavit och bjöd in pressen till lunch under gästspelet. Jag fick följa med Anne som hennes gäst. Stort tack till dig!

Först fick vi prova det destillat som ännu inte blivit linie aquavit, en klar nubbe med klassiska kryddor. Efter en lång båttur i gamla sherryfat, genom skakiga och tempererade zoner, blir det en bärnstensgul, rundad,  nästan söt snaps. Kul att se förändringen.

Sedan blev det lunch. Självklart var det  gott. Det här tror jag vi åt:

Det var lax gravad i akvavitkryddorna kummin, anis, dill och pomerans, med grön sparris och sparriskräm, en jordärtskocksomelett och en kaviar som var en blandning av laxrom, löjrom och rökt sillrom.

Efter det kom en tallrik med kuminkryddad hälleflundra på en bädd av surkål, med fläskläggsbitar, morot och vit sparris.

Sedan följde ankbröst på spenatbädd med en apelsinkryddad sötpotatispuré, persiljerot och lök.

Sist en vit chokladpudding med jordgubbsglass, rabarberjordgubbssås och basilika.

Sådana luncher skulle jag gärna vänja mig vid.

Lördagsbrunch på Berns Asiatiska [Bilduppdaterad]

30 mars 2010

Bild lånad av Malingering/Flickr

I helgen hade vi traditionsenlig marslördag med familjen. Först en trivsam guidning på Hallywska palatset.  Med tanke på att vi hade två nyfikna, klåfingriga barn med oss var nerverna lätt anspända, men det gick hur bra som helst. Guiden pratade så bra att ungarna var helt absorberade av ord och intryck. Tålamodet tröt inte förens de sista minuterna. Mest intryck gjorde nog den yppiga, överdådiga, guldiga stora salongen i barockstil med viktorianska möbler, de hade aldrig sett något liknande.

Sedan gick stegen mot Berns Asiatiska för att äta deras brunch. Det är verkligen ett trivsamt sätt att tillbringa en regntung vårdag. Rekommenderas varmt!
Både miljö och mat passar en familj. Det är lite lyxigt och komfortabelt på samma gång att sitta i deras mjuka, röda stolar under gigantiska kristallkronor. Buffématen är varierad och riklig så alla hitta något de gillar.

Nästan hela familjen är sushifans, vändorna till sushibaren blev många. I helgen hade de de finaste pilgrimsmusslorna till sashimi, ljuvligt! Min tonfisk var riktigt bra. Maken som åt sushin efter oss andra fick däremot en annan tonfisk som inte var lika len. Kan tonfisk ha senor?

Det finns ett fint salladsbord med kanske 15-talet kalla rätter och sallader. Vi hade bespetsat oss på ostronen, men samma dag skrev morgontidningarna om frekventa fall av kräksjukan efter att gäster ätit just ostron.  Vilken restaurang nämndes inte, men lusten att äta fler mollusker än ett föll rejält. Maken brydde sig dock inte, han åt rejält många, ostronälskare som han är. De var fina! Vi försökte detektera kumquatsvinägern, men den måste ha varit väldigt mild. Ostronen smakade mindre metall än naturella, det var väl det. Vi mådde utmärkt dagen därpå, i fall någon undrar.

Annars är de starkaste minnena från det kalla bordet den japanska inlagda laxen som mest smakade strömming i 1-2-3-lag — goda, men i min mun passade den smaken inte till något annat–, den japanska misomajonnäsen som var ljuvlig och sist men inte minst den helt gudomliga japanska bläckfisksalladen med alger. Den skulle jag bra gärna vilja veta hur de hade gjort.

Det varma bordet hade flera olika sorters dumplings, alla torra och tråkiga, jag är ledsen. Dem behövde man inte fylla magen med.
Däremot de japanska ångade gyoza-pirogerna, speciellt den med fläskfärs, var goda.

Det fanns en välsmakande tom kha gai, med de rätta ingredienserna tror jag, om än aningens för tjock och fet i min mun. Här vill maken inflika att när han åt soppan en stund senare – en ny soppgryta –  var den perfekt! Den vänliga servitrisen rekommenderade de thailändska köttbullarna i röd curry, eftersom det är en av storsäljarna på lunchen. Jodå, de var okej, stora, lagom fasta, lagom mjuka. Smakerna i dem spretade alldeles för mycket, en tugga smakade kraftigt av citrongräs, nästa bara chili.

Det fanns en indisk vegetarisk gryta med tomat, spenat, spiskummin och färskost. Det var en helt annan smakpalett än det övriga. Jag gillade den inte alls.

8-åringen fullkomligt älskade de hoisinkryddade kambenen.
Vi vuxna misstänker att de var återuppvärmda flera gånger för de var väldigt torra och tråkiga.

Tofuwoken med udonnudlar och vårlök såg lite anonym ut, men var oväntat god i munnen. Milda harmoniserande smaker med lite halkiga nudlar och mjuka tofukuber. Den vill jag gärna äta igen. Den var god, kanske inte godast, men överraskade otroligt positivt.

Det var nog de japanska rätterna rakt över som passade just mig bäst den dagen!

Jag tror vi provade allt, trots de många gånger lätta rätterna blev vi proppmätta. Det hindrade inte barnen från att gå flera varv till dessertbuffén. Där fanns puddingar, mousser och bruléer, kakor, tårtor, frukt och tryfflar. Jisses, himmelriket var nära för omyndlingarna. Vi vuxna delade på en pytteliten choklad-kladdkaka, en halv lemoncurd och åt varsin liten kula tryffel till kaffet, sedan var det stopp. En doggybag hade inte varit dumt.

Edit: Den vänlige källarmästaren på Berns Asiatiska har läst inlägget och skickat ett mejl:

”Jag såg att du ställde frågan om tonfisken kan ha senor. Det har den, fast inte i den bemärkelsen som landdjur har senor. De sitter som lameller in mot benen och kan vara riktigt grova men man skär bort dem där de blir för grova.
/…/Revbensspjällen blir aldrig återuppvärmda till gäst. De kasseras, men däremot är de varma mycket längre än om man lagar den till a la carten. Har de legat för länge kan de tyvärr bli torra.”

Det tycker jag var sympatiskt! Tack för svaren!

Fakta: Berns Asiatiska
Brunch Helger 11.30 – 13.30 eller 14.00 – 16.00
Pris: 345 kr  per person
För barn under 5 år kostar buffén ingenting och för barn mellan 5-12 år kostar den 80 kr. 13-16-åringar kostar 175 SEK.

(Alla småbilder är lånade med tillstånd från Berns Asiatiska.)

Sill och strömming på Gondolen

16 december 2009

Häromkvällen var det provsmakning av sill och strömming på Gondolen. Rätterna var signerade Erik Lallerstedt, men bakom det praktiska chefskapet stod köksmästaren Daniel Jonasson. Inbjudare var Tastecasting.se, mer om dem senare.

Väl på Gondolen, mitt i värsta julbordsrusningen med uppklädda representationsätare, blev vi eskorterade över taken i snödrivor till ett av resturangens fina privatrum, skapat för just provningar, matlagningskurser och visningar.

Lite spänd var jag efter att ha läst om Stellans provning i Göteborg. Där hade det kommit provsmakare i grupper som redan kände varandra. Här var jag själv, det kan vara lite mödosamt att vara ensam i ett stort gäng som redan är etablerade vänner. Men den här gången var det annorlunda – alla deltagare kom en och en, även om flera åtminstone kände till varandra. Det var lätt att konstatera att det var en samling pratlådor, det blev många samtal på korsen och tvärsen om allt möjligt, med viss koncentration kring mat, entrepenörsskap och social medier av olika slag.

Vad bjöds det på då?

Det var tre strömmingsvarianter och tre sillrätter, dessutom fick vi prova Erik Lallerstedts framtagna akvavit.

Bland fiskarna fanns flera trevliga överraskningar, sill kan vara otroligt gott från skickliga händer!

I smakmässig ordning börjar jag med löjromsströmmingen. Den var god, men lite ”Jaha”. En fast och fin strömming i en basic krämig sås av crème fraiche och majonnäs med aningens citron och en rejäl klick löjrom. Välgjord, väldigt snäll, inget stack ut, vänlig men ja – lite tråkig.

En av sillarna var också mer oglamorös än den snofsiga klädseln lovade: lingon-och-vodka-sillen. Mycket vacker, men lite lite innehåll. Precis som en mindre lyckad dejt. Fina råvaror men en alldeles vanlig inlagd sill gör jobbet lika bra hemma. Missförstå mig inte: Den var god och vällagad, men ingen sensation.

Mycket fin var strömmingen i majonnäs smaksatt med rostad vitlök. En variant man kan lyckas väldigt bra med hemma, tror jag. Mosa välrostad vitlök i majjo, lägg i färdigköpt sill eller strömming, voilá!

Nu de tre sorterna värda att gå dit för, bara de:

Den enbärsgravade strömmingen! En strömming som fått liga i klarlag lite kortare tid än vad man annars gör. Sedan var den gravad på samma sätt som man gravar lax (ni vet, salt, socker och så vidare), men mycket längre i tid, med kryddorna svarta senapsfrön och enbär. Den blev kortare i konsistensen än gravlax, men aromrik och tuggig  i texturen.

Vi fick också den bästa senapssillen jag någonsin ätit. Senapssill är nog den vanligaste nybörjarsillen, styrkan och sötman kväver fisksmaken. Så småningom vågar gommen pröva ”riktiga” sillar också och kanske till och med överger senapssillen på burk.

Nu blev det come back med besked: Aromrik sås med tydlig och starkt senapssting mot slutet. Daniel berättade att den var en spinn off av deras Biff Rydberg med senapskräm som blivit så poppis. Hemligheten i sillen var massor av både Colemans senapspulver och socker samt gula och bruna senapsfrön i en majonnäs. Det låter så lätt! Jag ska pröva själv, men jag misstänker att det var något mer med den där såsen ….

Som avslutning den bästa av de bästa, så har den fått namnet av en kunglighet: Drottning Margarethes sill. Det är en salt matjes som väl avskjöljd fått en ny sås av lika delar svartvinbärsgele, rödvinbärsgelé ketchup och 12 % -ig ättika. Den garnerades med rödlök och kapris och serverades med en pepparrotvästerbottenostkräm. Nu låter det ju nästan galet att blanda alla de här spretande smakerna – men de slogs inte, de samverkade verkligen till något nytt!

Samtidigt fick vi prova Erik Lallestedts Aquavit. Det var en välbalanserad snaps, frisk med citron och en aning kummin och yttepytte pepparton.  Den kändes modern på ett bra vis. Vi fick den serverad väldigt kall, när temperaturen gick upp kom det lite anis i sluttonen. Det gillar jag, men helt klart inte alla. Jag tycker det var en trevlig nubbe till fiskrätter, men knappast något för dem som vill ha rejälare doningar som Beska Droppar. Akvaviten går att beställa hos systembolaget med artikelnummer 70220.

Den generösa tilldelningen gör att jag inte vågar svära eder på att jag minns alla detaljer exakt så som de sades. Grunddragen är förhoppningsvis de rätta. Tur att andra skrivit om eventet också.

Arrangörer var alltså den i höstas startade sajten Tastecasting.se. Jag är lika nyfiken på det projektet som på sillarna som skulle smakas.

Min förhoppning som konsument är att Tastecasting blir ett komplement till proffessionella krogrecensioner och snabba svennebanantyckarenkäter. Visst finns det ett problem att arrangören eller restaurangen vet att det är ett provsmakningstillfälle och därmed fixar det bästa de förmår. Andra sidan av myntet är att maten bedöms av ett flertal munnar med olika preferenser och bakgrund – men alla  i min idealbild hyfsat kunniga och intresserade av mat.

Vi får se hur det utvecklar sig med tiden, starten är bra.

För krögare och kanske livsmedelproducenter borde det vara ett billigt och effektivt  sätt att sprida information och tankar om deras namn och produkter.

Tack till Tastecasting.se och Gondolen för några smakrika timmar!

Taffel på Råkultur

07 maj 2009

Så var det personlig premiär för Taffelmiddag. Kul att intressanta nätpersonligheter är minst lika trevliga i verkligheten.

Råkultur, Esperantos Sushi-syster, dukade upp för nästintill tjoget personer i det som var foajén. Intill det stora ljusa förnstret på kortsidan bakom disken  var Sushi-Frida (Lisas epitet) djupt koncentrerad i sitt skapande. Eftersom vi var lite tidiga kunde vi se hennes arbete. Otroligt flitig! Senare fick vi se och smaka att det lönade sig.

När vi väl satt ner hade vi ingen aning vad som skulle komma eller hur mycket, alla litade blint på att Lisas arrangemang blir bra. Förstås. Stort tack till dig!

Det var inte så lite överraskningkänsla: gång på gång kom personalen med te eller nya tallrikar med fina skapelser.
Teet fick sin egna lilla föreläsning om hur det absolut bara fick dra i te minuter, allt vatten var tvungen att hälls ut vid varje dragning. Sällskapet vid bordet använde ord som "stranden vid våren vid Vänern" eller " Svartbäcken, som rinner så sakta" om den lite mylliga och gräsiga smaken – inte oangenämt, bara annorlunda. Ingen var någon storkonsument av grönt te.

Mest bestående intryck: Langoustinen, rå,  fint tärnad havskräfta i sitt eget skal med emulsion av benito (enligt mina bordsgrannar, jag hörde så fruktansvärt dåligt att jag inte kunde  fråga en fjärde gång), och bläckfiskbläck. Alldeles kolsvart var såsen, beströdd med guldstoft. Fantastiskt gott, håller med om att det måste vara en av Stockholm mest prisvärda mumsbitar just nu för sina 25 pix.

sashimi i dimmaMen också råvarorna överlag imponerade. Sashimin, som fick mig att tänka på japanska berg med sin stora mängd fiskar mitt i kolsyredimman och en blommapå toppen, var hur fin som helst. Tunna skivor i perfekta och innebördes olika konsistenser: en sorts bläckfisk, strimlor av en annan, pilgrimsmusslor, räkor, lax, makrill och en torskbit vacker arrangerade med en sjögrässallad – god, god, god- , blommor och grönsaker. Dessutom löjrom – tror jag – och några andra lustiga romkulor i samma storlek som var illgröna och smakade wasabi.

sashimiSushina kom in rad vid rad, alla olika dekorerade med fingerfärdighet och fantasi. Efter langustinen och sashimin var förväntningarna högt ställda. De var goda, naturligtvis fina råvaror och fint gjorda.

Ja, de var goda. Inte exceptionella. Lite lågmälda är kanske en bra beskrivning. Jag tycker dock att rullar ska vara tajta nog för att inte ramla sönder när man lyfter upp dem. Däremot var de fylliga och genomtänkta, absolut inga kombinationer som andades slentrian som det kan vara på andra sushihak.

Mycket överraskande kom ännu en tallrik in, med tre sorters maki. Personalen hade en särskild stolthet i rösten när hon presenterade dem, om det berodde på att det är kökets specialare eller om hon var glad för att det snart var dags att gå hem vet jag inte. (Min kamera däromet gick i strejk – utan näring från batteriet tänkte den inte arbeta mer.)

I alla fall: Den första rullen med (på?) silverål och japansk majonnäs: rund, fyllig, smekande med en mjuk smakbomb i mitten. Det är en skam att ål är utfiskat, samtidigt som det är lätt att förstå människans habegär när man smakar.

Nästa var fylld med rökt anka, päron och ärtskott. Mycket, mycket smak, lite grabbigare i framtoningen, inte lika sublim som de andra. Självklart god, behöver jag säga det? Jag kan tänka mig att den är ett bra alternativ för dem som hellre vill ha biff och rödvin istället för sushi och te.

Likadant med den sista, som var en maki med revbensspjäll, tro det om ni vill. Även den lite kraftigare i smaken.
De här rullarna höll ihop fint.

Avslutningsvis en liten citronfromage på en mangoröra, en liten söt mumsbit i alla bemärkelser.

Sammanfattning: Mycket bra. Gå dit!
Nästa gång jag är i krokarna, det händer titt som tätt, är det där lunchen kommer att bli.

Vill ni se vad andra tycker? Gå till ung farbrorKinnaPatrikgrönsaksbloggareSaharGlassmanAnnaPytte, en DillMarianneDavidAnnika, RebeccaJohan eller Lisa. Emil och Magnus tankar få man väl gissa sig till …

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Oaxen II

20 september 2007

Jag kan inte låta bli att visa bilderna från mattemplet. Jag skrev ju ett tidigare inlägg.
Vad som är vad får jag fylla i senare.

Smakretare:

Smör och bröd

Förrätt:






Ost

Dessert:

Konfekt:

Oaxen

17 september 2007

image12

Jag hade tänkt skriva om vårt berikande besök på Oaxen i somras. Bilderna jag blivit lovad verkar ha fastnat någonstans, alltså har även inlägget blivit det.

Men jag behöver ju inte skriva, det är redan gjort : Braxonfood

Det är nästan exakt samma mat som vi fick, och nästan exakt samma reflektioner. Kul!

Förutom att jag har tänkt så mycket och njutit varje gång, på detta besök att jag hävdar att det var mer prisvärt att äta lunch där en gång än att åka på en billig charter en vecka. Samma kostnad – mer nöje!

image11

Här röks musslor och hummerklo i glaset under ett lock av ärtskum. Strax ska servitrisen komma och lägga upp skapelsen på våra tallrikar.

Menyn i sin helhet såg ut så här:
(Då nämns inte alla små "hälsningar från det kalla köket" och "aptitretare" vi fick innan …)

                  Minutrökt hummer & sandmusslor med spritärtsskum serveras med melonterrin & kräm på rostat vete samt en skaldjurstapioca

Halstrad pilgrimsmussla & "Bouquet Garni" i blåstångsvatten med fänkålskräm & fänkålskrisp samt kräm på tång & pecannöt

Terrin på Svensk anklever med kardemummasocker, enrisaprikoser & macadamianötter, serverad med äppel ice wine, bläckfisksirap & apelsinbrioche

Piggvar på confiterad spetskål med kantarellpuré & ö-promenadsallad serverad med Karl-Johansvampskum & picklad kantarell i gelé på Pu Er

Lerbakad gris med fläskfriterad kalvbräss, kikärtspuré serveras med citrus- & cikoriainfuserad morot

Getostmozzarella i brödkaramell med veteölsinkokta russin, svensk get- & komjölksost smaksatt med rostade örter i rågbröd samt kålrotsmarmelad

Päronkrämkaka i eldsocker med persikoterinn, glass på choklad & brynt smör samt salta pistagenötter                                                                                                                

Konfekt

 

Eftersom vi körde bil, alla närvarande, drack vi deras egna äppelmust och iskallt lokalt vatten.

MMMmmmm …