Posted tagged ‘Test’

Söta citroner och magiska bär

25 maj 2010

För några dagar sedan provade vi äntligen Mirakulin. Det var fnissigare än man nånsin kunde tro. Inte för att de kemiska substanserna förändrades i hjärnan, nej, det är inte så det fungerar,  utan för att smaksensorena på tungan förändrades så kraftigt.

Mirakulin kommer från det afrikanska bäret med det fantastiska namnet Miracle Fruit. När mirakulintabletten får smälta i munnen luras receptorerna för sött på tungan och aktiveras istället  av syra. Resultatet blir att citroner blir söta och rabarber smakar smågodis. Effekten håller i en halvtimme, ungefär, för att ha försvunnit helt efter ett par timar.

Eftersom man ser vad man äter och hjärnan ”vet” att citron inte är helt igenom angenämt blir överraskningen när man äter en klyfta stor.
Grapefrukten innebar ingen större förändring, beskan var så mycket högre än syran i vårt exemplar att den mest smakade just beskt.
Cococola smakade brödsirap, och grillvinet förvandlades till svarvinbärssaft.

Tråkigt nog provade vi inte chili eller tabasco, det får bli nästa gång.

Om det blir någon nästa gång, förstås. Vi köpte våra på nätet tidigt i november förra året. De dök inte upp innan jul, så som tänkta julklappar fick de avskrivas. Plötsligt i januari ligger det ett kuvert i brevlådan. Inte den mest trovärdiga e-handelssidan, milt uttryckt. Efteråt är vi glada att vi beställde mot faktura och inte betalade med kort.

Lunch med en världsmästare

17 maj 2010

I dag har jag ätit mat lagad av en världsmästare. Norske kocken Geir Skeie vann Bocuse dÓr 2009. Just nu, 17-19 Maj,  gästspelar han på Sturehof i Stockholm.

Spritproducenten Arcus vill göra reklam för sin Linie Aquavit och bjöd in pressen till lunch under gästspelet. Jag fick följa med Anne som hennes gäst. Stort tack till dig!

Först fick vi prova det destillat som ännu inte blivit linie aquavit, en klar nubbe med klassiska kryddor. Efter en lång båttur i gamla sherryfat, genom skakiga och tempererade zoner, blir det en bärnstensgul, rundad,  nästan söt snaps. Kul att se förändringen.

Sedan blev det lunch. Självklart var det  gott. Det här tror jag vi åt:

Det var lax gravad i akvavitkryddorna kummin, anis, dill och pomerans, med grön sparris och sparriskräm, en jordärtskocksomelett och en kaviar som var en blandning av laxrom, löjrom och rökt sillrom.

Efter det kom en tallrik med kuminkryddad hälleflundra på en bädd av surkål, med fläskläggsbitar, morot och vit sparris.

Sedan följde ankbröst på spenatbädd med en apelsinkryddad sötpotatispuré, persiljerot och lök.

Sist en vit chokladpudding med jordgubbsglass, rabarberjordgubbssås och basilika.

Sådana luncher skulle jag gärna vänja mig vid.

Lördagsbrunch på Berns Asiatiska [Bilduppdaterad]

30 mars 2010

Bild lånad av Malingering/Flickr

I helgen hade vi traditionsenlig marslördag med familjen. Först en trivsam guidning på Hallywska palatset.  Med tanke på att vi hade två nyfikna, klåfingriga barn med oss var nerverna lätt anspända, men det gick hur bra som helst. Guiden pratade så bra att ungarna var helt absorberade av ord och intryck. Tålamodet tröt inte förens de sista minuterna. Mest intryck gjorde nog den yppiga, överdådiga, guldiga stora salongen i barockstil med viktorianska möbler, de hade aldrig sett något liknande.

Sedan gick stegen mot Berns Asiatiska för att äta deras brunch. Det är verkligen ett trivsamt sätt att tillbringa en regntung vårdag. Rekommenderas varmt!
Både miljö och mat passar en familj. Det är lite lyxigt och komfortabelt på samma gång att sitta i deras mjuka, röda stolar under gigantiska kristallkronor. Buffématen är varierad och riklig så alla hitta något de gillar.

Nästan hela familjen är sushifans, vändorna till sushibaren blev många. I helgen hade de de finaste pilgrimsmusslorna till sashimi, ljuvligt! Min tonfisk var riktigt bra. Maken som åt sushin efter oss andra fick däremot en annan tonfisk som inte var lika len. Kan tonfisk ha senor?

Det finns ett fint salladsbord med kanske 15-talet kalla rätter och sallader. Vi hade bespetsat oss på ostronen, men samma dag skrev morgontidningarna om frekventa fall av kräksjukan efter att gäster ätit just ostron.  Vilken restaurang nämndes inte, men lusten att äta fler mollusker än ett föll rejält. Maken brydde sig dock inte, han åt rejält många, ostronälskare som han är. De var fina! Vi försökte detektera kumquatsvinägern, men den måste ha varit väldigt mild. Ostronen smakade mindre metall än naturella, det var väl det. Vi mådde utmärkt dagen därpå, i fall någon undrar.

Annars är de starkaste minnena från det kalla bordet den japanska inlagda laxen som mest smakade strömming i 1-2-3-lag — goda, men i min mun passade den smaken inte till något annat–, den japanska misomajonnäsen som var ljuvlig och sist men inte minst den helt gudomliga japanska bläckfisksalladen med alger. Den skulle jag bra gärna vilja veta hur de hade gjort.

Det varma bordet hade flera olika sorters dumplings, alla torra och tråkiga, jag är ledsen. Dem behövde man inte fylla magen med.
Däremot de japanska ångade gyoza-pirogerna, speciellt den med fläskfärs, var goda.

Det fanns en välsmakande tom kha gai, med de rätta ingredienserna tror jag, om än aningens för tjock och fet i min mun. Här vill maken inflika att när han åt soppan en stund senare – en ny soppgryta –  var den perfekt! Den vänliga servitrisen rekommenderade de thailändska köttbullarna i röd curry, eftersom det är en av storsäljarna på lunchen. Jodå, de var okej, stora, lagom fasta, lagom mjuka. Smakerna i dem spretade alldeles för mycket, en tugga smakade kraftigt av citrongräs, nästa bara chili.

Det fanns en indisk vegetarisk gryta med tomat, spenat, spiskummin och färskost. Det var en helt annan smakpalett än det övriga. Jag gillade den inte alls.

8-åringen fullkomligt älskade de hoisinkryddade kambenen.
Vi vuxna misstänker att de var återuppvärmda flera gånger för de var väldigt torra och tråkiga.

Tofuwoken med udonnudlar och vårlök såg lite anonym ut, men var oväntat god i munnen. Milda harmoniserande smaker med lite halkiga nudlar och mjuka tofukuber. Den vill jag gärna äta igen. Den var god, kanske inte godast, men överraskade otroligt positivt.

Det var nog de japanska rätterna rakt över som passade just mig bäst den dagen!

Jag tror vi provade allt, trots de många gånger lätta rätterna blev vi proppmätta. Det hindrade inte barnen från att gå flera varv till dessertbuffén. Där fanns puddingar, mousser och bruléer, kakor, tårtor, frukt och tryfflar. Jisses, himmelriket var nära för omyndlingarna. Vi vuxna delade på en pytteliten choklad-kladdkaka, en halv lemoncurd och åt varsin liten kula tryffel till kaffet, sedan var det stopp. En doggybag hade inte varit dumt.

Edit: Den vänlige källarmästaren på Berns Asiatiska har läst inlägget och skickat ett mejl:

”Jag såg att du ställde frågan om tonfisken kan ha senor. Det har den, fast inte i den bemärkelsen som landdjur har senor. De sitter som lameller in mot benen och kan vara riktigt grova men man skär bort dem där de blir för grova.
/…/Revbensspjällen blir aldrig återuppvärmda till gäst. De kasseras, men däremot är de varma mycket längre än om man lagar den till a la carten. Har de legat för länge kan de tyvärr bli torra.”

Det tycker jag var sympatiskt! Tack för svaren!

Fakta: Berns Asiatiska
Brunch Helger 11.30 – 13.30 eller 14.00 – 16.00
Pris: 345 kr  per person
För barn under 5 år kostar buffén ingenting och för barn mellan 5-12 år kostar den 80 kr. 13-16-åringar kostar 175 SEK.

(Alla småbilder är lånade med tillstånd från Berns Asiatiska.)

IPhone- postning

25 februari 2010

Nu ska vi se om det här äntligen fungerar.

Kofri mjölk – test

26 maj 2009

Fjärde dagen ombord på båten utan mjölk innebär rätt torftiga frukostar för barnen – youghurten är förstås slut vid samma tidpunkt.

Flingor utan mjölk  – nä.
O’boy på vatten – nä.
Te – inte våra barn, i alla fall inte på morgonen och utan mjölk.
Havregrynsgröt utan mjölk – njae, kanske, helst inte.

Bara mackor, på vid det här laget absolut inte dagsfärskt bröd eller mjukt knäckebröd, ger inte den positiva energi och de leende barnansikten föräldrar önskar.

Långhållbarhetsmjölk är sådär. Till drickchoklad och morgonkaffe duger det, men dricka som den är är ingen höjdare.
I ett försök att hitta välsmakande alternativ gjorde vi ett litet blindtest i morse.

Vi testade Alpro Kalcium, lätt sötad sojadryck, Rice Dream gjord på ris (vad annars)  och vår vanliga lättmjölk. De två första var de enda som kunde förvaras vid rumstemperatur innan öppnandet. Om man har kylskåp är urvalet mycket större – men då kan man ju köpa riktig mjölk istället. Priset var ungefär detsamma – drygt 20 kronor per liter.

Barnen fick tre glas chokladdryck, vi vuxna fick några vita oblandade huttar.

I utseende var Rice Dream vitast och vackrast, om än lite tunn. Sojadrycken var gul som gammeldags grädde och aningens tjockare än mjölken. Lättmjölken fick vara kalibreringsläge.

Barnen tyckte alla tre blandningar var drickbara. Rice Dream-drycken fick godkänt, inte mer.
Soja-drycken fick mer än godkänt, men var ändå skum. Den vanliga var inte överraskande godast.

Vuxenpanelens smaklökar har fortfarande chockskador av Rice Deam- drycken. Fullständigt odrickbar utan smaktillsats! Tvi!
Sojadrycken var välsmakande, faktiskt, men lite för söt. Smaken påminde om kondenserad mjölk med lite kolaton i.
Mjölken smakade mjölk. Iskall lättmjölk är gott, inget mer att säga där.

I kaffe då? RiceDreamen vågade jag inte ens prova efter första smakningen. Sojamjölken flockade sig trots skakning av tetran innan, oaptitligt. Det försvann när man hällde i lite mer, kanske det var temperaturberoende. Det funkar, men inte smakar det kaffe med mjölk, inte. Det behövdes mer i mängd för att runda av kaffet än vad som behövs med mjölk. Efter läsning på nätet inser jag att den borde vispas som cappuccinomjölk, men inte gör jag det på morgonen och absolut inte på båten.

Om tid och energi sammanfaller ska jag försöka göra några pannkakor på mjölkalternativen.

Så vad blir slutsatsen då? Jo, ett eller två paket sojamjölk stuvas  i kölsvinet för absolut nödläge till gröt, flingor eller att dricka rent. Jag köper några småpaket UHT-mjölk att ha i kaffe eller te.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,